Känns som om jag kommit till en gränd
något inom mig skriker: "vänd!"
Är jag ledsen? rädd? desperat?
vad är egentligen adekvat?
Tankarna vill inte lämna mig ifred
jag känner m,ig på allt utled
Just nu är livet mest en plåga
vill inte längre på livets stig framåt tåga
Jag orkar inte leva såhär
jag orkar inte leva som jag lär
Samtidigt vill jag inte såra mamma & pappa
när deras liv äntligen börjat ihop sig lappa
Vad har jag gjort för ont som måste fortsätta leva
alla mina ideal är ändå jävligt skeva
Jag skäms över att vara jag
samma visa vareviga dag
Det enda som får mina tankar att ta pause är mat
inför det känner jag en kärlek av endast hat
Jag vantrivs så fruktansvärt med min kropp
känns som om jag aldrig mer kommer nå livets topp
Jag vill bara få slippa alltihop
snälla, lyssna till mitt rop
Det är bara drygt en vecka kvar
det är tiden jag tänka, på mig har
Hur ska jag få en läkare att skriva ut sömntabletter
det kan jag fundera på under alla långa nätter
Sedan när jag kommer hem ska jag skratta och va' glad
ingen ska veta att jag inom mig ställt upp mig på rad
Jag ska äta och njuta av tiden som återstår
över allt som jag själv om rår
Sedan när jag är fet ska jag äntligen få ett slut
ta den enda, men fega vägen ut
Plågas en gång för alla
jag slipper av mina föräldrars liv mera nalla
Jag vet att det är egoistiskt att tänka så
men denna gången får det gå